Dagarna går och blir till veckor, men mina känslor kvarstår. Har försökt med allt för att bli av med det jag känner för dig, men inget funkar, har sagt flera gånger att jag lärt mig, vad det innebär att bli sårad, men har aldrig känt såhär för en kille som jag inte ens var min pojkvän! Men på ett sätt så hade vi den relationen i början tills något gick fel.

 

Innan jag somnar kan jag minnas hur du i december följde mig ut i bilen, hur du kysste mig hejdå, och jag längtade så otroligt mycket tills nästa gång vi skulle träffas! Varje gång vi sa hejdå så gick jag med en längtan efter att få vara med dig.

 

Den morgonen i februari när du satte dig på sängkanten och pillade en kort stund på mina fingrar innan du skulle åkta till jobbet, då kände jag att något ifrån din sida kändes stelt. Kvällen innan hade varit perfekt, för perfekt för att dina känslor skulle ha svalnat!

 

Jag funderar hela tiden på om det är jag som gjorde något fel, vad jag har gjort för fel för att få dig att backa och tveka på mig!

 

Något som jag vet är att jag alltid kommer hålla dig kär, du kommer alltid ha den där speciella platsen i mitt hjärta för du var den killen som jag kunde vara mig själv med, den som fick mig att känna mig betydelsefull och att jag duger som den person jag är. Jag önskar dig all lycka!

 

Ensamheten är inte det värsta.
Det är det faktum att andra väljer att inte va med dig som gör ont.